Varför italienare använder dussintals ord för enkla instruktioner

"Denna italienska "more is more"-attityd dyker upp i hela Italien."

I Italien hittar man skyltar om ansiktsmasker med 40 ord i byråkratiskt språk. Rökning förbjuden-skyltar består av 109 ord juridisk text, och enkla toalettskyltar kan bestå av 122 ord . Vilka orsaker kan vi hitta till detta i det italienska samhället?

Bland nyheterna som Covid-19-pandemin har gett oss – förutom ansiktsmasker och besvärliga armbågsbulor – finns en mängd nya tecken som instruerar oss hur vi ska bete oss. Sommaren 2020 flög jag från London till Italien, Danmark och Sverige, när resebegränsningar tillät det, och jag märkte några intressanta skillnader i instruktioner om hur man använder ansiktsmasker.

Londons Heathrow-flygplats hade affischer som sa: "Du måste bära en ansiktsskydd i terminalen." Skyltar på Köpenhamns flygplats rådde "Kom ihåg att bära en medicinsk mask", och på flygplatsen i Stockholm stod det "Använd en ansiktsmask i terminalen." På Roms flygplats Fiumicino möttes jag dock av en skylt bestående av 40 ord:

"Enligt Covid-19-inneslutningsåtgärder som föreskrivs i ministerrådets presidentdekret av den 26 april 2020 krävs användning av andningsskydd på interiöra offentliga platser. Därför är användningen av masker obligatorisk även inne på flygplatsen.”

Trots Italiens förkärlek för sådana här tecken på byråkrates, har jag länge haft en passion för Italien och för det vackra italienska språket under uppväxten i Sverige och Finland. Efter att italienska studier vid Stockholms universitet ledde mig till ett studentutbyte i den norditalienska staden Padua, bodde jag i Italien i tre år. Jag blev flytande i italienska och tog en magisterexamen i kommunikationsstudier vid universitetet i Bologna.

Trots att jag lämnade Italien 2014, har landet och dess språk aldrig lämnat mig – särskilt eftersom min fästmö kommer från Italiens södra Apulien. Jag bor för närvarande i Storbritannien och jag är alltid på jakt efter kulturella skillnader mellan norra Europa och Italien, vilket har lett till några tankar om varför italienare använder så många ord för enkla tecken.

Italienska brukade vara ett elitspråk

Italienska, med sina rötter i toskansk dialekt, användes länge endast i litteratur och opera och behärskades av en utbildad elit. Det blev ett nationalspråk först 1861 , när Italien enades till en nation.

Människor på den italienska halvön talade regionala dialekter, av vilka många till och med anses vara separata språk i sin egen rätt , som napolitanska, venetianska och sardiska. Italienskan spreds långsamt genom skolsystemet, militärtjänst, intern migration och, mycket senare, genom televisionen.

Byråkratiskt språk var ett kännetecken för den nya staten som införde sina lagar, och arvet från detta tillvägagångssätt är fortfarande synligt idag. Du kan upptäcka detta i "rökning förbjuden"-skyltar på restauranger som innehåller 109 ord på juridiska.

Under pandemin har regeringen ofta talat på byråkratiska språkbruk. Premiärminister Giuseppe Conte har många gånger presenterat en förkortning som upprepas i nyheterna och så småningom av medborgare och företag när han tillkännagivit nya restriktioner för coronaviruset. Vad den står för förklaras dock sällan ("decreto del presidente del Consiglio dei Ministri", som betyder "ministerrådets presidentdekret").

Det mest diskuterade fallet 2020 inträffade när restriktionerna för Covid-19 lättade efter den första vågen av viruset. Premiärministern meddelade att italienare kunde möta en "congiunto", en arkaisk term för "släkting".

Människor blev ännu mer förvirrade när regeringen försökte klargöra vad de menade, och konstaterade att det inkluderade relationer med en "stabil tillgivenhet" ("affetto stabile"). Italienska medier och talkshower försökte snart dechiffrera orden, intervjuade advokater och presenterade utdrag ur ordboken för att försöka avgöra om detta inkluderade vänner. Denna byråkratiska form av kommunikation kallades till och med ett "antispråk" av författaren Italo Calvino.

Italienare älskar språklig komplexitet

Italienare värdesätter vältalighet i skrift och tal, och precis som med ornamenterade katolska barockkatedraler, ju mer du lägger till, desto bättre. Ett språk som svenska är däremot – liksom dess protestantiska kyrkor – direkt, rakt på sak och avskalat från onödigt överflöd.

Denna italienska "more is more"-attityd dyker upp i hela Italien. Medan europeiska företagsrapporter blir kortare och kortare, i Italien blir de längre för varje år.

En anledning är att humaniora och konst är av största vikt i Italien. Det är ganska förståeligt, med tanke på att det är renässansens land och har världens högsta antal UNESCO: s världsarv. Den mest prestigefyllda typen av gymnasieskola, "liceo classico", undervisar i latin och antik grekiska. Landet har dubbelt så många universitetsutbildade i humanistiska ämnen jämfört med Tyskland, och även läkarstudenter i Italien studerar litteratur och filosofi.

Betoningen på språklig sofistikering syns tydligt i italienska nyheter. Det förekommer en överdriven användning av synonymer, idiom, anspelningar, fotbollsmetaforer , latinska uttryck som "tertium non datur" och engelska termer som "smart working" och "election day".

En helt normal nyhet skulle kunna vara: "Rebuspusslet i Farnesina-palatset är löst, efter vit rök från Chigi-palatset" ("Rebus Farnesina risolto, dopo la fumata bianca da Palazzo Chigi"). Det betyder helt enkelt att frågan om den nya utrikesministern är löst, efter en överenskommelse från regeringen.

Italienare älskar att bevara traditioner

Italienare avgudar sina traditioner, och jag pratar inte bara om utsökt mat eller firande av lokala skyddshelgon. En nationell undersökning 2015 visade att 46 % av italienarna fortfarande talar regionala språk och dialekter hemma, i viss mån, istället för italienska.

Italienare håller också fast vid gamla former av grammatik som andra romanska språk har lämnat bakom sig. Medan fransmännen har förpassat förflutet tiden av "passé simple" till skriftspråk och slutat använda förflutet "subjonctif plus-que-parfait", bevarar italienarna fortfarande "passato remoto" och "congiuntivo trapassato". Formen "passato remoto" går så bra i söder att den används i dagliga samtal.

Den offentliga förvaltningen fortsätter också att bevara sin tradition av byråkrater. Jag upplevde detta själv under en praktik på en regional myndighets kontor under mina studier i Bologna. Uppfattningen inom regeringen är fortfarande att ju mer byråkratisk en text är, desto mer auktoritet och respekt kommer den att framkalla bland medborgarna.

Det finns dock de som försöker förändra saker och ting. Under min examen i Bologna predikade viktiga kommunikationsforskare, som Pina Lalli, Roberto Grandi och Alessandro Rovinetti, vikten av förenklad information till medborgarna. Och under mina studier i Padua förespråkade lingvisten Michele Cortelazzo för tydlig kommunikation från den offentliga förvaltningen.

Med början på 1990-talet antogs reformer och lagar för att modernisera och förenkla kommunikationen inom regeringen. Dessa reformer har dock inte följts upp av strukturella förändringar, och den positiva utvecklingen har huvudsakligen begränsats till enskilda initiativ, vilket Cortelazzo avslutar.

***

Det italienska samhället sätter högt värde på språklig vältalighet och komplexitet, och myndigheterna har historiskt vänt sig till eliten. När du kopplar det till en kultur som tenderar att bevara språkliga regler och konventioner, börjar förekomsten av långrandighet i slentrianmässiga tecken bli mer meningsfull.

Lingvisten Carla Vergaro har till och med hävdat att italienska är ett "läsaransvarigt" språk – det är läsarens ansvar att tolka och förstå betydelsen av komplexa texter. Engelska, däremot, betraktas av lingvisten John Hinds som ett "författaransvarigt" språk , där ansvaret för att förmedla effektiv kommunikation ligger hos författaren.

Denna skillnad var tydligt synlig när jag landade tillbaka på Londons Heathrow-flygplats och återigen omgavs av korta, tydliga meddelanden om vad jag skulle göra under en pandemi. Till en början var det uppfriskande att se dessa direktmeddelanden efter att ha sett så många utförliga tecken på juridisk text i Italien. Men så småningom kunde jag inte låta bli att känna att de engelska meddelandena instruerade mig som om jag vore ett oregerligt barn.

Till slut kom jag på mig själv i hemlighet att längta efter en italiensk skylt igen, en med 40 ord som förmedlar en enkel instruktion.

Anders Pettersson
Flerspråkig digital marknadsförare som har bott i Finland, Sverige, Italien, Belgien och Storbritannien.

Källa: Verbalists Education & Language Network